Jag klagar ju alltid på att jag inte har tid att blogga osv, men nu kan jag säga att jag har all tid i världen, så det är lika bra att passa på.

Jag måste nämligen vara hemma i 10 hela dagar, för jag har tagit bort halsmandlarna. Inte så himla kul... menmen. Det är väl bra att de tog bort madlarna, för de var tydligen kroniskt inflammerade och det menas att halsontet alltid fanns i kroppen, bara att det är mer eller mindre kraftigt hela tiden.
När jag väl kom in till lasarettet på morgonen var jag inte så nervös för själva operationen, den där delen att de skulle skära i mig osv. Jag var mer nervös över att vakna upp och smärtan då.
När jag kom dit fick jag byta om och det var mindre roligt.. världens fulaste trosor, en extremt stor skjorta och benvärmare som de hade sytt ihop längst fram så man skulle ha dem som strumpor. Kan ju tillägga att det satt en riktigt snygg kille i väntrummet som jag var tvungen att gå förbi i den hemska klädseln, usch!

Fick även lite smått panik när jag skulle hoppa i i sjuksängen och bara vänta på att de skulle skära i mig. Tillslut fick jag gå in i operationssalen och lägga mig på britsen, så stack de in lite nålar och något mjölkliknande i mig. Jag kommer ihåg att de sa något om jordgubbar, sen såg jag läkaren och sen blev de svart! 
Jag hade trotts allt inte så ont när jag vaknade upp, lite små smärtor och slangar överallt. Det kom massa sjuksköterskor och sprang och jag kunde svara på deras frågot med ett litet pip iallafall.
Sen helt plötsligt kom illamåendet och jag visste att jag inte fick spy! Som tur var fick jag även då något insprutat i min arm och allt kändes bättre, tänk vad bra det kan vara att ha en nål i armen. De tvingade också upp mig på toaletten när jag sov så skönt, för de hade tittat med någon maskin och sett att min kissblåsa var full, lite roligt faktiskt.
En sån skulle jag behöva ha hemma. Lite senare på dagen fick jag mig ett eget rum, då fick mammi och pappi komma. De hade med sig lite tidningar och ett gulligt brev från syrran. Jag kunde dock inte prata med dem, så jag satt och skrev lappar.
De åkte hem efter ettag och jag blev kvar ensam på det tysta sjukhuset, lite små läskigt faktiskt. Det blev ju trots allt morgon tillsist, jag fick då ta av mig de hemska kläderna och åka hem och SOVASOVASOVA! för de var det ända jag gjorde igår, eller nej jag klagade lite också. Men idag känner jag mig bättre och har varit uppe hela dagen! Jag är helt klart på bättringsvägen!



                           
Hoppas ni inte somnade under tiden ni läste, jag är bara så pratsjuk och eftersom jag inte kan prata får det bli här jag skriver av mig.